Umami muualla Facebook

Julkaistu 9. 8. 2014 Teksti Liisa Wilska, kuvat Liisa Wilska, Moomin.com Ei kommentteja Maaria Juva

En utflykt till mumintrollens födelsetrakt

I dag – 9.8.2014 –  har det gått hundra år sedan Tove Jansson föddes. Det fick mig att minnas min resa till Klovharu i Pellinge i Borgå skärgård.

Det lilla, klippiga och karga yttre skäret i Finska viken var ett sommarställe för Tove och hennes livskamrat Tuulikki Pietilä under nästan trettio år. En varm sommardag tog fiskaren Martin Tillman från Pellinge oss ut till Klovharu med sin båt Carolina och berättade om ön och dess invånare.

Somrarna i Pellinge

Familjen Jansson – pappan Viktor Jansson som var skulptör, mamman Signe Hammarsten-Jansson som var konstnär och de tre barnen – började redan på 1920-talet hyra en sommarvilla i Pellinge skärgård i dåvarande Borgå landskommun. Familjen brukade flytta till Pellinge tillsammans med sina hembiträden i slutet av maj och komma tillbaka till Helsingfors i september. Somrarna i skärgården blev viktiga för Tove. Familjen gjorde utflykter till de många små öarna, och Tove skrev berättelser om utflykterna i sina tidiga dagböcker. Hon kryddade utflykterna med att läsa äventyrsböcker, och verkligheten blandades med fantasin i hennes dagboksanteckningar. Berättelserna blev senare dramatiserade delar av muminfamiljens liv.

De första muminfigurerna

Den första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen gavs ut 1945, men Tove hade skapat de tidigaste skisserna och bilderna av mumintrollen redan på 1930-talet i Pellinge. Historien berättar att Tove tecknade de första muminfigurerna – ”de fulaste varelser hon någonsin hade sett” – på utedassets väggpapper på familjens sommarställe. Pappret restaurerades senare och fördes till Helsingfors.

ddd6c207-b2ce-4938-9bbc-51d7a0149db5

Glosholms runda fyr, som sprängdes under andra världskriget.

Det sägs att Glosholms runda fyr som sprängdes under andra världskriget var modellen för muminhuset. Glosholm var en av utflyktsöarna i Toves barndom, och hon hade gått uppför den svajande, slingrande trappan i fyren. Den knakande, gungande trappan gick senare uppför muminfamiljen i Pappan och havet där författaren beskriver hur de små gluggarna i den tjocka muren släppte in litet dagsljus och hur de kunde se en stor skugga av en orörlig fågel i varje glugg när fåglarna tittade på dem.

Fältundersökningar i skärgården

Tove gjorde också ständigt ”fältundersökningar” i skärgården. Hon undersökte jordmånen, stenarna, växterna och djuren och gjorde fotografiska observationer av strandremsan och sjöbottens fina sand och färgerna omkring sig och hur färgerna skiftade efter årstiderna. Upplevelserna och stämningarna väkta av observationerna förekommer i hennes böcker, till exempel i Trollkarlens hatt där författaren beskriver hur det fanns ugglor som i slutet av augusti hoade på nätterna och fladdermöss som ljudlöst kryssade över trädgården i svarta flockar, hur skogen susade och sjön dundrade, hur det låg förväntan och sorgsenhet i luften, hur månen var stor och hade färgen av hetta och hur Mumintrollet tyckte att de sista veckorna alltid var de roligaste fast han inte riktigt visste varför.

Kvinnan som blev kär i en ö

haru-laguuni1-264x177
Den svenska forskaren Boel Westin berättar i sin biografi Tove Jansson – Ord, bild, liv (2007) om Toves kärlek till öar. Han skriver om hur de betydde både ensamhet och närhet, både öppenhet och isolering för henne. En sjö isolerar, men ger också en möjlighet att komma i kontakt med andra människor. En ö var en symbol för frihet och ett ställe där man kunde skapa och bygga sin egen värld. Att bygga och utrusta ett hus innebar för både troll och människor att bygga upp sin egen personlighet. Att leva på en ö innebär att balansera mellan tryggt hemliv och naturkatastrofer.

tumblr_inline_mzhq58D4AT1qa4l1l
Enligt Boel Westin förekommer öarna i Tove Janssons böcker i olika former, utseenden och storlekar. Hon har skrivit om öar, målat och tecknat bilder av öar och dokumenterat öar i romaner, noveller, målningar och filmer. Den första ön som hon blev kär i var Kummelskär, som enligt henne var den största och vackraste av de obebodda skären i Pellingetrakten. Det lyckades ändå inte för henne att bygga ett hus på Kummelskär vilket hon hade drömt om. I stället byggde hon tillsammans med sin bror Lars en sommarvilla som hette Vindrosens husBredskär år 1947 och slutligen en ny villa vid öppna sjön på Klovharu, som Tove kallade för en liten arg ö, år 1964.

Livet på Haru

Klovharu, eller Haru, är en bara cirka 6000-7000 kvadratmeters ö som har formen av en atoll och som ser ut som om den hade kluvits itu. Det finns en lagun omgiven av klippor i mitten. Mellan stenarna växer små skärgårdsväxter, till exempel sandrör, styvmorsviol och åkermadd, och också violett fackelblomster som växer lite högre upp. Bredvid ingången till stugan växer en enskild rönn, det enda trädet på ön. Seglivade rosenbuskar verkar också trivas bra på ön. Själva stugan är liten och låg och ligger litet nedanför klippens höjd. Den har en enorm källare, större än stugan själv.

Historien om Klovharu berättas i boken Anteckningar från en ö (1996) som är skriven av Tove och illustrerad av Tuulikki med hennes grafik och akvareller. Boken beskriver byggandet av huset vilket blev en lång process med alla möjliga byggnadslov och ackordsavtal. I byggnadsprojektet fick de hjälp och stöd av Sven Brunström som bodde på Kråkö och vars anteckningar förekommer i boken. Brunström är en originell figur som seglar mellan öarna med sin namnlösa båt, och enligt boken känns det naturligt att lyfta blicken mot horisonten när man talar med honom. Boken beskriver också naturen på ön under de olika årstiderna, djuren, människans arbete och livet vid den oberäkneliga sjön. Tove skrev och Tuulikki skapade sin konst. De fiskade, bättrade på stugan, betraktade fåglar, reparerade motorn och använde lösa stenar och virke som kommit med vågorna för att bygga olika saker som sjön sedan tog med sig varje höst. Sjön omkring var ibland en kokande häxkittel, men på en varm sommardag var den stilla och vänlig. Ibland hörde man ljud från båtar som seglade i dimma i den nära farleden. En gång när det stormade skrev Tove i sin almanacka: ”Sexans storm, regn. Räddade båten nätt och jämt. Sjön en häxkittel, bränningar som kanonskott. Tältet sprack. Underbart vackert.”

haru-avomerelle-264x188

Dags att ta farväl

Tove och Tuulikki tillbringade nästan trettio somrar på Klovharu. Sedan kom den sommar när benen hade blivit stela och de hade svårt att dra upp nätet ur vattnet. Terrängen blev emot dem. Slutligen började också sjön kännas skrämmande. Tove skrev om hur de stora vågorna inte betydde äventyr längre, utan bara rädsla och oro för båten och alla de andra båtarna i dåligt väder och hur det kändes orättvist. Ett livsskede hade slutat, och det var dags att ge upp.

Tove Jansson avslutar sin bok om Klovharu genom att beskriva hur Tooti på deras sista dag på ön städade källaren och hittade en av deras drakar från sextiotalet och tog den med sig till höjden och hur hon för nöjes skull satte lite fart på den i stjärten och hur en plötslig vindby tog draken med sig rakt mot himlen där den fortsatte sitt flyg högt över Finska viken.

Tove Jansson & Tuulikki Pietilä: Anteckningar från en ö (1996).

Boel Westin: Tove Jansson – Ord, bild, liv (2007).


Aiheet: , , , , , , , , , , , , ,

Kirjoita kommentti